Musikbyrån vill en gång för alla slå fast att det inte är mer än en myt att Chemical Vocation skulle vara Uddevallas just nu bästa band. Den äran innehas av Adopterade Kloner. Enkelt, poetiskt och lite 90-taligt. Lyssna och köp deras EP (om den finns att köpa. Vi undersöker det just nu)
//Musikbyrån, Camp Kent.
Idag är musikredaktionen kär i följande:
Flunk – Play
och…
Fleet Foxes – Mykonos
Håll till godo.
//Musikredaktionen, Camp Kent.
Den västgötska popgruppen Cirkus Miramar har släppt sin första skiva den här sida årtusendet. Och det var något som firades med en releasespelning/fest på folkets hus i Trollhättan.
Förväntanslös som jag var (då jag varken sett bandet live eller hört nya skivan) så gick jag dit … tja, utan förväntningar. Och om man bortser den groteskt långa väntan (vilket iofs jag bara har mig själv att skylla då vant folk har vett nog att inte se samband mellan insläppstiden och tiden för själva spelningen) och det mediokra förbandet (Komprads) så var det onekligen en föreställning värd inträdet (vilket förvisso var gratis, men ölen var dyr).
De drog igång direkt med Fattiga barn med hjärna vilket självklart fick fart på publiken men det lät lite underligt, och personligen hade jag önskat (så här i efterhand) att de väntat med den 1-2 låtar tills de fått sjungt in sig ordentligt. Men vad vet jag.
Starkt material i alla fall. Jag kan tänka mig att det ibland kan vara otacksamt att spela nytt material när folk egentligen vill höra det de känner igen men det var absolut inget problem i det här fallet. Skivan köptes självklart med hem och har spelats nonstop sedan dess.
Min enda invändning mot skivan är att låtarna ibland kan te sig en smula likartade. Fast det är inget som sänker helhetsupplevelsen.
//Musikredaktionen, Camp Kent.
P.S. Självklart var även sällskapet uppskattat. 
D.S.
Musikredaktionen kan inte annat än ge sina varmaste rekommendationer till att köpa eller ladda ner myspacestjärnskottet Lily Allens nya skiva. Öppenhjärtad, självutlämnande och energirik pop med oerhört catchiga refränger och texter som både får en att skratta och tänka efter.
Vi på redaktionen kommer inte ödsla någon tid med någon djupare analys av skivan, varken text eller musikmässigt. Inte heller kommer vi lägga något utrymme på att diskutera Lily Allen som person och hennes halvkontroversiella kändisskap. Vi kommer nämligen vara upptagna med att lyssna på skivan.
Som förövrigt är bättre än föregångaren, och vars bästa låt heter ”Not Fair” och handlar om den där pojkvännen som är perfekt på alla sätt, förutom i sängen. Vi lyssnar på texten och gör en mental fotnot. Inte för att det behövs såklart…
Slumpmässigt valt betyg: 8/10
//Musikredaktionen, Camp Kent
